Tone Schunnesson: Varför har jag inget lantställe?
Tone Schunnessons kompis vill fira svenne-midsommar. Problemet: ”Att jag är trettiosex år och bor i Stockholm utan en enda vän med ett lantställe”, skriver hon.
// Illustration: Beata Boucht
Lyssna på artikeln
Tone Schunnessons kompis vill fira svenne-midsommar. Problemet: ”Att jag är trettiosex år och bor i Stockholm utan en enda vän med ett lantställe”, skriver hon.
En av mina bästa vänner Asrin sms:ar och säger att hon tittar på Gift vid första ögonkastet och i år vill hon ha en riktig svennemidsommar. Jag svarar ”Ok absolut”, vi kan ha en svennemidsommar. Det är mitten på maj. Min revisor har mailat för att informera att jag måste betala 112 000 kronor mer än vad jag trodde till Skatteverket i september. Inte en enda gång har jag ännu hunnit tänka på midsommar men jag tänker sällan på saker som ligger framför mig om det inte är sista dagen Skatteverket behöver pengarna eller döden. När Asrin skriver har det ännu inte hunnit bli varmt. Långt in i april har jag min dunjacka som jag vill bränna på bål i en häxritual för att straffa vintern.
Men vintern är precis som Skatteverket. Mina onda tankar biter inte på den.
Varken årstider eller Skatteverket bryr sig om vad jag tycker om deras infall.
”Vi måste göra vår midsommar riktigt svensk”, skriver Asrin.
”Såklart”, svarar jag självsäkert. Jag ska göra den så sjukt svensk. Jag svarar så innan jag hinner tänka igenom ifall jag verkligen har det som krävs för att göra en riktigt svennig midsommar.
Jag skriker till min kille i andra rummet. HUR GÖR MAN MIDSOMMAR SVENSK?
Han kommer in i sovrummet med en tops i örat. Han är från Dalarna. Han har spelat hockey. En gång när han var barn råkade han sätta ett fiskedrag i ögat på sin bästa vän.
Han torde veta allt om Sverige.
”Hur man gör midsommar svenskt? Man super.”
Just det, säger jag, man super. Man super!
”Vi ska supa”, skriver jag till Asrin.
”Supa”, skriver Asrin.
Jag vet att förslaget är andefattigt. Men kanske är Sverige andefattigt? Kanske är midsommar andefattigt? Eller tror jag bara det för att min kille är den sortens lantis som åkte till ett köpcentrum på helgerna som kallades för något med ”patte”, eller om det är något med ”tutte”, och inte den sortens lantis som äger en segelbåt.
Ja, vilket idiotiskt förslag. Supa gör vi ju året om.
”Jag vill vara på ett lantställe”, skriver Asrin. ”Jag vill ha det som på tv.”
Men tv är precis som vintern och Skatteverket, den skiter i vad vi vill. Tv:n bara pågår och pågår och i den är alla lyckliga eller tomma eller så har de en personlighetsstörning. Tv sätter idéer i våra huvuden om kärlek, skönhet och hur en riktig midsommar ska firas, helt obrydd inför hur det får oss att känna.
”Vi kan vara i en park”, svarar jag, en kvinna utan lantställe med en ganska akut skuld på 112 000 kronor.
”Inte en park, mannen”, svarar Asrin.
”Vi är nästan fyrtio år gamla.” Hon skriver igen innan jag hunnit svara.
”Hur fan kan ingen av våra vänner ha ett lantställe?”
Ja, jag vet inte. Hur kan ingen av våra vänner ha ett lantställe?
Vid det här laget känns det nästan som en bedrift.
Dagen efter äter jag lunch med en annan vän och berättar vad jag insett.
Att jag är trettiosex år och bor i Stockholm utan en enda vän med ett lantställe. Han hummar.
Lunchen kostar 200 kronor. Jag har planerat att betala för båda två med kreditkortet, lämna in kvittot till min revisor (representation) och sedan be min vän swisha för sin del av notan.
Då är det som att jag får ”loss” 200 kr till mitt vanliga konto och kan använda pengarna till något i helgen.
”Det stämmer inte”, säger han när jag berättat klart. ”Du känner flera med lantställe.”
”Men grejen är att människor med lantställe inte bjuder in människor som inte har lantställe.”
I samma sekund som han säger det vet jag att han har rätt.
Jag känner visst människor med lantställe! När jag tänker efter känner jag fyra, fem stycken och de håller misstänksamt låg profil. I mitten av juli är det ett överflöd av bilder på jordgubbar i mjölk som någon äter i en gulnad trädgård. Månaderna innan midsommar, däremot, hör man inte ett knyst.
”Vilka snåla jävlar”, säger jag, en kvinna i färd med att be min vän swisha för en lunch jag tog initiativ till.
”Man kan ju alltid hyra ett hus”, föreslår han. ”Men det är fruktansvärt dyrt den helgen.”
När vi kramas hejdå utanför restaurangen inser jag att jag inte frågat vad han själv planerat att göra på midsommarafton. Kanske vill han fira med oss?
Min vän flackar med blicken och börjar scrolla på telefonen, till vilken ingen har skrivit.
”Hmmm. Vi ska till familjens lantställe. Men det är ju inte riktigt mitt lantställe.”
Nej, nej, säger jag entusiastiskt för att visa att jag inte menade att han var en snål jävel när jag nyss kallade alla med lantställe för snåla jävlar.
”Nästa år”, skyndar han sig att tillägga. ”Nästa år bjuder jag in er!”
”Det är alltid nästa år för de där med lantställe”, säger Asrin när jag berättar om händelsen för henne på en bar. Vi super som vanligt och det känns inte midsommaraktigt.
”Men strunt i det, för jag har fått en jättebra idé. Vi hyr ett hus veckan innan midsommarafton och tidigarelägger hela firandet!”
Jag håller med henne och vi skålar glatt! Tidigarelägga är en jättebra idé.
Människor med lantställe är ändå precis som vintern, Skatteverket och tv.
De skiter i vad vi tycker och våra önskningar biter inte på dem.
”Vi kan ta på oss att göra västerbottenpajerna”, säger min kille. ”Det är svenskt!”
Jag kramar hans hand hårt under bordet. Västerbottenpaj, vad fan.
Över hundra kronor ska de ha för en sådan där jävla ost.
Läs mer:
Tone Schunnesson möter Gizem Erdogan: ”Jag vill vara en friare kvinna”