Recension: Oceanen av Steve Sem-Sandberg

I Steve Sem-Sandbergs nya roman Oceanen får vi följa filosofen Jean-Jacques Rousseau när han 1765 tillbringar ett par veckor på en ö i Schweiz. Jens Christian Brandt har läst en bok som kanske markerar en ny fas i Sem-Sandbergs författarskap.

Oceanen
Roman
Författare: Steve Sem-Sandberg
Förlag:Albert Bonniers

En afton mot slutet av sommaren 1765 omringas Jean-Jacques Rousseaus hus av en upprörd pöbel. Den lokale prästen har antytt att upplysningsfilosofen måhända är djävulens sändebud. Snart är golven täckta av glassplitter och stenar, varpå väskorna måste packas på nytt: Rousseau flyr till en ö i västra Schweiz.

Om vistelsen där handlar Steve Sem-­Sandbergs nya roman – en hybrid av biografi, politiskt drama, idéhistoria och botanisk essä. Ön tillhörde en gång ett kloster, senare hyste den ett hospital för lungsjuka, nu odlas vin och hampa invid sjöns låga stränder. Filosofen som lider av sömnbesvär lyssnar till fågelsången i dagbräckningen och vandrar genom fruktträdgårdar ned till en brygga för att se solen stiga bortom de närbelägna bergen. Kanske har han, som så länge levt i exil, till sist hamnat i paradiset? Åtminstone är han uppfylld av en djup förvissning: ”Gud måste ha varit här först.”

Skaparens närvaro manifesteras inte endast i ljuset, utan kanske framför allt i växtligheten. Han har alltid velat bli ­botaniker, Rousseau; att anlägga ett herbarium tycks honom meningsfullare än att skriva romaner. Nu börjar han kartlägga floran; hemma i kammaren hänger jordiga rotnystan från krokar i taket – inom kort har dagsljuset inomhus ersatts av en grumlig halvdager.

Så småningom infinner sig tvivel på paradisets äkthet. Är det inte en sorts husarrest han lever i? Om han dröjer borta för länge på sina exkursioner, om han somnar bland sälg och vide, vilket ibland händer, organiserar byborna sökpatruller – men är det honom de oroar sig för eller att han, den av myndigheterna i Paris och Genève efterlyste, ska rymma? Den subtila övervakningen går hand i hand med en upplevelse av alltings sönderfall. Botanikern kan dokumentera ­skapelsens överdåd, men inte blunda för att den gudomliga ordningen hotas av kaos. Paradiset gränsar alltid till avgrunden. ”Världen brister i sina sömmar, det sker närmast omärkligt, men det sker.”

Kanske är det inbillning, men jag får för mig att Oceanen i Sem-Sandbergs författarskap markerar övergången till en ny fas. Kvar från hans tidigare verk är den dokumentära ansatsen, den raffinerade återanvändningen av historiska källor, också förtjusningen i Centraleuropas kulisser – men den nya romanen är friare i formen, mer essäistisk, mindre berättande, mer lyrisk. Här flyter allting samman i en lyckosam symbios, skir naturlyrik, lekfulla utläggningar om ­medicinalväxter, teologiska resonemang; en stillsam och intensiv virvel som låter oss se tingen på nytt.