Natalia Ginzburgs makalösa roman

De senaste åren har flera av den italienska författaren Natalia Ginzburgs böcker getts ut på nytt. Nu kommer romanen Kvällens röster i en nyöversättning. Vi:s recensent Jens Christian Brandt kallar den svindlande vacker.

Kvällens röster
Roman
Författare: Natalia Ginzburg
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Albert Bonniers förlag

Den italienska författaren Natalia Ginzburg visste hur man trollbinder läsarna. ”Jag hade följt min mor till doktorn och vi var på väg hem …” börjar den drygt sextio år gamla roman som nu kommer i nyöversättning och som i sin avskalade enkelhet är alltigenom makalös. Det är någon gång på femtiotalet och hon som går där med sin mamma genom höstkvällens tomma gränder i en by i de italienska bergen är, anar man snart, en överbliven hemmasittare. Tjugosju år gammal, och fortfarande ogift. Modern konstant missnöjd: ”Du har till och med slutat gå till tennisklubben. Om man inte visar sig lite här och där säger folk att man gör sig märkvärdig och så slutar de ta kontakt”. Kanske hade hon kunnat få general Sartorios son, fast han är ju morfinist och enligt ryktet förtjust i män. Livet har på något sätt stannat, nästan redan innan det hunnit börja.

Byn är ett mikrokosmos med sociala hierarkier och knappt läkta trauman från kriget och fascismen – och allt i byn kretsar kring den lokala fabriken som tillverkar textilier. Ägarfamiljen är ett slags lokal aristokrati, driftiga, förmögna, excentriska – sådana som håller sig med tjänstefolk och chaufförer och skickar efter jordgubbar när lusten faller på. I jämförelse är hemmadotterns liv föga spektakulärt: två dagar i veckan tar hon bussen in till närmaste stad där hon lånar böcker åt en moster och springer ärenden åt familjen.

Länge löper de här trådarna parallellt. I långa, suggestiva återblickar redogörs för textildynastins öde under Mussolini, arvtagarnas amorösa eskapader, barnflickorna som hämtas från Schweiz. Och i kontrast därtill berättarens gråa dagar. Först mot slutet, som absolut inte ska avslöjas här, framgår hur allt hänger samman, varför hon tagit på sig krönikörens roll.

Allt i denna svindlande vackra roman ligger så nära vartannat, vemod och humor, vardag och poesi, grandiosa illusioner och nykter realism. Ginzburgs hemlighet är kanske blicken. Med en märklig blandning av distans och empati betraktar hon sina gestalter, tecknar utan att förråda dem deras älskvärda brister, deras skamfilade storhet.