Marcus Berggren: ”Jag var sängliggande nästan ett år. Grovt medicinerad”

Som ståupp-komiker fyllde han arenor över hela Sverige. En kväll tog det plötsligt stopp, inför publik. Marcus Berggren berättar om ätstörningar, självmedicinering och den nya karriären som poet.

Våren ser ut att dröja runt funkishusen vid Årsta torg där Marcus Berggren har sitt kontor och där vi båda bor. Som del av närförortens halvoffentliga kluster har vi haft den där relationen till varandra som främst består av att ha läst och sett det den andra gör och därför nicka kollegialt när vi ses på Ica. 

En gång skickade en bekant ett radioklipp där Marcus frågade sig varför han följde mig – en människa han inte alls känner eller vet vem det är – på Twitter.

Jag gästrecenserade hans debutroman, ungdomsskildringen En bra plats i skallen, i Göteborgs-Posten och kände mig, kanske därför, närmast utmanad av bokens formuleringsglädje. Den behövde liksom trumfas av recensionen. Oklart om jag lyckades.

Samma berättarfest känns igen i alla de klipp från Morgonpasset som spridits på nätet genom åren. En mänsklig manifestation av begreppet anekdotmaskin.

Vi har tagit en öl på det lokala haket Hjälmaren sedan dess.

Hans arbetslokal, tidigare en second hand-butik med inriktning på trädgårdstomtar, kan välvilligt beskrivas som ett kreativt kaos. Den huserar honom, komikerkollegan Carl Stanley, poddstudio och – en bit in i det belamrade förrådet – en nedsläckt bastu. Om den fungerar? Ingen vet. 

– I dag är en bra dag att prata på, så är det ju inte jämt, säger han när vi sätter oss i soffan.

Det har gått drygt ett år sedan han avslutade en oerhört framgångsrik ståupp-karriär på Partille Arena. Avskedsturnén Å harre jävvlar! var slutsåld. Drygt 4 000 i finalpubliken. Hyllande slutbetyg. Oasis Don’t Look Back in Anger som slutfanfar, tändare i luften. 

Den ultimata våta drömmen för en tätortskille med ambitioner. Jag, Sveriges stelaste man, har alltid avundats Marcus hans ingrediens av oängslig, lite braksvennig, älskvärdhet. Att bekvämt röra sig i det konstnärliga gränslandet mellan trådsmal subkultur och att vara den där drängfulla grabben med ett aldrig sinande arkiv av Stefan & Krister-imitationer, längst bak i nattbussen till Hönö. 

Han hade allt, och släppte taget.

Trots avslutet har multikonstnären från Kungälv, han som kallats kranskommunernas kejsare, inte tystnat. Författarkarriär, kröniköruppdrag, en sejour i På spåret, singeln Låga halter släpptes nyligen, skivan Intresse för cowboyliv efter sommaren. 

Och så förvandlingen till en ny identitet som stillsam poet. 

Du har testat det här med att sluta med ståuppandet ett tag nu. Hur går det egentligen?

– Det går väl bra. Men jag blev så hög av sista föreställningen. Vi hade pyroteknik, kör och husband. Då kom hybrisen. Jag ringde min agent dagen efter och frågade hur mycket publik Scandinavium tar. Det var skitpinsamt.

En vecka senare var Marcus Berggren bokad till en litteraturfestival på Åland. De ville att han skulle komma dit och prata om En bra plats i skallen, men på villkor att han också uppträdde som komiker. Den nypensionerade skämtsmeden gav med sig. Det fick bli ett sista, sista gig.

– Först ut var boksamtalet. Det blev så förbannat roligt. Så då fick jag återigen fullständig hybris på lördagsnatten. Ville spela in där och lyckades hitta ett filmteam – på Åland. Jag skulle ståuppa på någon pub på söndagen, klockan tolv på dagen. Min känsla var att jag nog skulle fortsätta ändå. Sedan står jag där, inför tolv bibliotekarier och deras barn. Spiknyktra. Tre kameror, ljusrigg och hela skiten. Och det gick så jävla, jävla dåligt. På första raden satt de andra festivaldeltagarna: Athena Farrokhzad, Daniel Boyacioglu och någon jättekänd svensk skådis som typ ens mamma gillar. Det var som att få en rostig skruvmejsel in i hjärtat. 

Då insåg han att det var över. Nu var det klart.

– Jag fattar att det bara handlade om serotoninnivåer. Att jag har fått de här kickarna varje vecka. Jag har varit på dopaminrehab nu. I ett år.

Hur mycket av en kicktorsk är du?

– Fruktansvärd. En period var det som ett knark. Om jag och min fru skulle gå ut och äta kunde jag låtsas ta en rökpaus och springa två kilometer till någon ståupp-klubb. Gå på snabbt. Köra sju minuter. Få i gång lite dopamin och sedan tillbaka till middagen. Jag kunde köra tre-fyra gig per kväll på helgerna. Och så ett eller två i veckorna. 

– Jag tror att det är det som lockar många ståuppare. Glädjebadet. Det är så starkt liksom. Nu måste jag vara hård. Sitta här och skriva en dikt till, typ: ”Jag gick ut. Bland löven.” Du vet. Det sjunger inte i skallen liksom, på samma sätt.

Någon dag innan intervjun sprang jag in i en annan av Årstas kulturskribenter på gymmet. ”Marcus Berggren! Han är våra barns hjälte”, utbrast hon glatt. De är mycket stolta över att ha honom i grannskapet. Att vara älskad av de minsta när man gör något vuxet är själva definitionen av att vara folkkär i Sverige. Få fans är så fanatiska som selfiesugna föräldrar på jakt efter en bild med barnfavoriterna att visa upp där hemma. Succén i tv-programmet Bäst i test har tagit honom dit. 

Första stora genomslaget var dock inte genom ståuppande eller tv. Texten Nej Out West från 2016 blev ett extremt uppmärksammat blogginlägg på nöjessajten Djungeltrumman som sedan uppgraderades till artikel i Göteborgs-Posten. Det får närmast sägas vara genrebildande när det kommer till att häckla hipsterfestivalen på västkusten. Texten alla drömmer om att skriva, som öppnar alla dörrar. Nu kom, över en natt, erbjudanden från alla håll. Programledarjobb på Morgonpasset. Tankesmedjan. Leda P3 Guld-galan. Parlamentet på TV4.

– Jag hade laddat för det. Satsat stora delar av mitt liv. Och misslyckats. Vi var på en fest när en yngre polare frågade hur gammal jag var. Jag var 26. Han sa: ”Om det inte händer i år, så kommer det nog inte hända för dig.” Det var samma dag som min text om Way Out West publicerades.

Jag tänker ofta på när Bilbo känner sig som smör brett över för mycket bröd i Sagan om ringen. Den där ständiga känslan av att inte våga säga nej för att det känns som om det kan vara sista gången någon frågar. Och att risken när man blir populär är att i stället bli helt tömd på det alla gillade en för från början. Min bild när jag tittat på din karriärkurva är att du befann dig i ett kluster av all den där efterlängtade kärleken man till sist torskar på.

– Just eftersom det inte funkat för mig på så många år var den första regeln så här: Om jag väl får chansen någon gång, då ska jag köra. Då ska jag köra mer än någon någonsin har kört. Och sedan gjorde jag det. Men det är som du säger. Svärdet blir bara trubbigare och trubbigare. Till slut går man runt bara med ett trähandtag och viftar.

Var det därför du slutade? 

– Jag körde fruktansvärt mycket ståupp. Och jag fick vind i seglen. Sedan gick det in i väggen så in i helvete. Jag skötte mina egna bokningar. Det blev Malmö ena dagen, Haparanda nästa. Det är sjuka resor. Energin började sina. Jag hade inte samma kraft. Blev trögare. Det jag försökte göra då var att uppa kicken, för jag märkte att det lyfte mig på scen. Men jag fick inte en skjuts av att köra mitt gamla vanliga utan utmanade mig själv. ”I kväll ska jag gå upp och köra en timma publiksnack. Inget material. Och i kväll, då ska jag ha orkester med på scen.” Jag försökte maxa hela tiden.

Slutligen, under ett gig i Umeå small det till.

– Jag hade bjudit in ett studentspexband – utklädda till pumpor – som satt på scen. Och så skulle jag improvisera. Jag märkte direkt att jag började babbla maniskt. Och sedan var det som att det bara sa ”Klick!”. Det kändes som att jag blev hjärnskadad. Fick inte fram ett ord till. Men publiken bara fortsatte skratta. Och den här pumpaorkestern satt bakom och spelade. 

Marcus Berggren klev av scenen.

– Sedan var jag sängliggande nästan ett år. Grovt medicinerad och suicidal i perioder. Så coronan kom som en välsignelse. För då kunde ingen jobba.

Det är lite som att jag åker runt och gör folk besvikna nu

Under pandemin fanns tiden för komikern att hitta tillbaka till sig själv. Lugn att återupptäcka sådant som skrivandet och musiken. Han skrev sin debutroman. Det blev också slutsignalen för ståupp-karriären. Däremot skulle inte yttre omständigheter få bestämma när festen var över. Det ville han göra själv. En sista farvälturné, över hela landet.

– Man vill inte avsluta sin fotbollskarriär med att bryta kuken på planen och behöva bäras av. Jag hade behov av att göra mål. Den sista vändan.

Redan innan Marcus Berggren avslutade sin karriär som ståuppare hade han debuterat som författare med hyllade och självbiografiska romanen En bra plats i skallen om uppväxten i Kungälv. 

Efter ståupp-karriärens slut axlade han även manteln som poet. Samlingen Den lilla oron och den stora oron släpptes hösten 2023. Nu skulle han ut på en helt annan sorts framträdanden. Poesiläsningar.

– Det är lite som att jag åker runt och gör folk besvikna nu. Som en antiturné. Publiken bara: ”Han kommer.” De blir glada. Köper biljett och går dit. Och sedan bara: ”Okej. Det var poesiafton här i dag.” Jag måste verkligen tro på det här själv för att orka göra så många människor besvikna.

Det tänkte jag faktiskt på. Din debutroman, även om den är mörk, är berättarglad på ett sätt som ändå appellerar till din gamla publik. Men din diktsamling …

– Den är ingen skrattfest. Jag fattar att dikterna inte är roliga. Men de tillhör inte heller den här nya coola skolan av poesi med Ali Alonzo, Elis Monteverde Burrau och de där. Mina dikter är inte punkiga utan ganska stillsamma, vardagliga. Lite fina.

Mitt intryck är att du hade en ganska stor fanbase av Andra Långgatan-killar med jeansjacka och adhd – från hela landet. Det är kanske inte en publik som förväntar sig att behöva sitta still i 20 minuter.

– Nej, jag lider med dem. Det finns sådana som dyker upp gång på gång. ”Fast du, du vet att det bara blir dikter och prat med min förläggare.” Det är något fint med det på något sätt. På ett sätt hade jag bara kunnat köra på. Smida medan järnet är varmt. Hamra in min humorgubbe. Vara med i Bäst i test, göra en ny ståupp-turné. Det hade varit en väg framåt. Mitt liv hade säkert blivit bättre då. Men jag kunde inte göra det längre. Det gick inte. Och nu vill jag göra det här. 

Gabriel Zetterström skrev i Dagens Nyheter om Den lilla oron och den stora oron att han hade svårt att glömma komikern bakom diktsamlingen men till slut fick ta de poetiska ambitionerna på allvar. I Göteborgs-Posten jämförde Göran Greider Marcus Berggren med Sonja Åkesson, men såg också ett skakigt självförtroende och en flackande identitet i dikterna.

– Jag var på poesiläsning på ett konstgalleri. Min diktsamling hade precis kommit och något Södra Latin-gäng tog upp den. Sedan fattade de att det här var ju inga sjuka dikter. 

Är inte det jobbigt som gammal ståuppare att förhålla sig till? Alltså känslan av att bomba när ingen skrattar?

– Verkligen. Det känns som att det har tagit mig ett år att ställa om. När jag märkte att de inte skrattade fick jag panik. Mina första sjutton diktuppläsningar löste jag det genom att slänga diktsamlingen åt helvete och köra publiksnack. Och då kände jag att ”Vad bra det blev!” Sedan fattade jag att det egentligen inte blev bra. För publiken som kommer till en diktuppläsning på Tranströmerbiblioteket vill höra poesi. De sitter och blundar. Första gången det hände mig trodde jag att hela första raden dött av hög ålder.

Men fixar du verkligen att sluta vara rolig nu när du är på lyrikturné?

– Nej, men jag har väl försökt rikta in mig på andra grejer. Jag är inte så sugen på att gå upp och ståuppa heller. En arbetsskada. Lite som PTSD. Emma Knyckare berättade någon gång att när hon blev utbränd så tvingade psykologen henne att arbetsträna genom att lyssna på ljudupptagningar av Özz Nûjen. Som när en fobiker ska vara nära en spindel.

Vi bryter upp från lokalen och rör oss ned mot Årsta torg för lunch på Folkets hus. Torget användes som inspelningsmiljö i Tomas Alfredsons filmatisering av Berts dagbok. När jag siktat Berggren strövandes i de här miljöerna har det slagit mig hur mycket han påminner om en av de udda karaktärerna därifrån. Det lite seriefigursartat kufiga som fungerar på såväl komiker som poet.

På kaféet Årstabo hälsar Marcus mycket mer hemtamt på personalen än jag – trots att jag suttit där och arbetat så gott som dagligen senaste veckorna och aldrig sett honom där. Den där godmodiga älskvärdheten slår till igen. Det är väldigt lätt att tycka om Marcus Berggren.

Vi kommer in på ett av hans mörkare teman lagom till maten. En bra plats i skallen behandlar hans psykiska ohälsa under tonåren och som ung vuxen. Det hejdlösa berättartempot och ordrikedomen slutar i ett närmast kallsvettigt psykotiskt tillstånd. 

Depression, ätstörning, självmedicinering, drogmissbruk och till sist alltså en krasch rätt in i väggen i ett icke-fiktivt Umeå framför mänskliga pumpor.

– Tidigare har jag sett allt det där som enskilda händelser. Jag pendlar mellan extrem lycka och extrem olycka på ett sätt. Några gånger om året har jag djupa depressioner. Men jag har sett det som min personlighet. Alltså det klassiska att man är lite rädd om sina toppar och inte vill att de ska försvinna. Det är då jag skriver en bok. Det är då det bara flyter på. Det är de som för mitt liv framåt. Under depressionen är man obenägen att söka hjälp. Och när jag mår bra, varför ska jag söka hjälp då? 

Till sist lurade hans fru ned honom i terapisoffan.

– Hon sa att ”Vi kanske kan gå i parterapi typ? Lära oss prata lite grann med varandra.” Efter första mötet sa hon att ”Du ska nog börja gå själv här.” Så gick jag dit en gång. Då frågade psykologen hur jag mådde. Och det var väl en dålig dag. 

Hur mådde du då?

– Fruktansvärt faktiskt. Utan någon särskild anledning. Men den här parpsykologen fixade liksom riktig hjälp. Så nu, för första gången i mitt liv ska jag gå till botten med det här problemet. Jag har varit på psykjouren. Fått tabletter man ska sova på. Du vet, de tar blodprover. Man får träffa en sån psykiatriker. De tunga gubbarna liksom. Och det har känts jävligt skönt. För jag har ändå hållit på och lallat runt med KBT och självmedicinering. Och KBT är väldigt så: ”Finns det några situationer på jobbet som du känner dig extra stressad i?” Klart det gör. Men det är inte det som har varit problemet. Det är det här stora svarta hålet som väller upp ur en som ett Moria tre gånger om året. 

Marcus beskriver känslan som att ange sig själv till polisen. Erkänna och säga: ”Det var jag. Sy in mig bara.” Men också som en väldigt skön present att ge till sin omgivning.

– Det är inte kul för dem som är nära att man är så glad, sedan helt plötsligt bara svänger pendeln och man är helt obrukbar i långa perioder. Jag mår hellre tre av fem konstant, än pendlar mellan elva och ett.

Hur har det artat sig?

– Det har bara varit som en depression. En djup återkommande sorg som inte är kopplad till någonting. Så det är så svårt att veta vad man ska göra åt den. Innan har jag nog hållit mig ganska flytande på att ståuppa.

På kickarna?

– Ja, då åker man och fyller på och känner sig som kungen. Så skjuter man Morias grottor framför sig. Det är nog därför jag tar tag i det nu. För att jag inte haft den fallskärmen det här året utan bara hoppat och fått slå mig. Att ingen ropar ”Woho, vad du är bra!” Utan jag har fått hitta den rösten i mig själv.

Men har du alltså gått i 34 år utan utredning?

– Ja, det har jag. Och det känns som att det är min fru som fått dra det stora lasset, så länge vi har varit ihop. Att vi har hittat strategier tillsammans. ”Nu måste han ligga på golvet i den här stugan vi har hyrt i fyra veckor. Det är inget konstigt med det. Det är bara så vi gör varje år i oktober.” Folk vill sällan medicinera. Man tänker att ”Nej men, jag skrev klart den här boken.” Det blir som en ursäkt. För det finns delar i att vara den här kreativa eviga 25-åringen som gör det lite förlåtet att ligga på golvet i två veckor. Man har jobbat över den där puckeln där man utnyttjat all kreativ energi.

 Den pappan orkar man inte med

Och egentligen vill man bara glo i taket.

– På det sättet måste man faktiskt växa upp. Jag har barn och det tror jag har bidragit. Hon är så liten. Ska fylla tre. När jag har varit i det här svarta hålet … Jag hämtar på dagis och vi gör roliga saker. Man tror att man håller ihop det. Fast man är på en så tunn, tunn tråd. Och sedan, när min fru kommer hem, hör jag min dotter säga att ”Pappa är ledsen.” Det var så obehagligt. Jag tänkte att det finns ingen chans i helvete att hon kan veta hur jag mår. Men hon vet. Så man måste ta ansvar för sitt eget mående. Jag vill inte att hennes sommarprat ska handla om att ”Pappa låg på golvet och vi matade honom med vin. Och han var så lynnig.”

Sedan satt han där i Morgonpasset. Och skojade.

– Skojade sig blodig om det. Och om oss. Den pappan orkar man inte med. Många i kulturvärlden har haft den pappan. Men jag tänker inte vara han.

Vi har honom alla inom oss någonstans. Skrämmer det dig?

– Ja. Det där måste man stävja. Att man bara ska ligga helt urlakad och inte kunna ta tag i sig själv. Som en urvriden trasa för främlingars bekräftelse. Sådan vill man inte bli. Jag kommer inte bli det. För det känns som att jag får riktig hjälp nu. Och det känns så skönt. 

”Det är just hem jag längtar.” Med de orden avslutade Marcus Berggren en krönika i Göteborgs-Posten i mars. Innan vi skiljs åt i snålblåsten frågar jag, som granne, om det betyder att han är på väg bort. Och ja. Familjen flyttar tillbaka till västkusten i sommar.

– Jag har haft hemlängtan på ett fysiskt sätt. Det har gjort ont i mig. Jag snackade med poeten Olivia Bergdahl. Hon hade också bott i Stockholm och sa att det kändes som att hon saknade en kroppsdel. Kanske ingen jätteviktig del. Ett lillfinger. Och jag fattar vad hon menar. Så känns det, fast för mig är det hela armen. Som att det gör mig lite frivilligt handikappad. Jag vill komma hem och bli hel igen. 

Ur Tidningen Vi nr 5 2024.

Läs mer med Marcus Berggren:

Marcus Berggren och vägen tillbaka till livet

Marcus Berggren: ”Skulle fan aldrig läsa om en bok”

”Våra släktingar är nazister”