”Jag visste inte att DNA-testet kunde leda till matchning”

Det var ett enkelt dna-test på en nätsajt. Amanda Lundeteg var nyfiken på sin etnicitet. Resultatet tog henne tillbaka till Sri Lanka, till platsen där hon lämnades på ett barnhem och till det liv hon kunde ha haft.

”Det var vinter och jag var höggravid med mitt första barn. Han låg därinne och sparkade och jag började fundera kring mitt ursprung. På barnhemmet i Sri Lanka hade det gått rykten om att min pappa var arab, men i adoptionspapperen står det inget om honom. Det händer också att folk säger att jag ser pakistansk, indisk eller somalisk ut så jag var nyfiken på min etnicitet och bestämde mig för att göra ett dna-test.

Dagen före julafton föddes min son Ellion och när jag försvann in i bebisbubblan tänkte jag inte mer på dna-testet. Resultatet dök upp i mars och det visade att jag var lankes. Så var det med det, tänkte jag. Men sedan såg jag att det fanns en notis uppe i högra hörnet på dna-sajten. När jag klickade där dök det upp bilder på människor som jag hade matchat med. På en av dem stod det att vårt dna gav ”en stark matchning”. Jag var helt oförberedd, jag visste inte ens att det kunde bli matchningar.

I ett tillstånd av chock ringde jag upp företaget bakom testet och frågade vad det betydde. De gratulerade mig och sa att det var en släkting jag hade hittat, en kusin till min pappa. Jag började gråta och var samtidigt så uppspelt och glad. Plötsligt öppnade sig något helt nytt för mig. Det fanns en lankesisk pappa. Jag visste ingenting om honom, i dokumenten från adoptionen stod det bara lite information om min mamma.

Mannen som jag hade matchat med hette Ranjith och bodde i USA och efter att ha mejlat bestämde vi oss för att ringa varandra. När han dök upp på skärmen var det första gången jag såg en människa som jag delar dna med. Känslan av samhörighet var omedelbar. Han tittade på mig och grät och sa att vi skulle hitta mina föräldrar. Jag hade ju egentligen bara sökt min etnicitet, inte mina föräldrar, men när det här hände vågade jag erkänna för mig själv det som jag innerst inne visste – att jag ville leta. Jag hade varit så rädd att bli besviken, men nu var det annorlunda, när det faktiskt fanns en möjlighet att hitta dem.

Min son var nästan tre månader då, lika gammal som jag var när jag blev separerad från min förstamamma. Jag tittade på honom och tänkte på hur jag och de andra barnen hade legat i ett fönsterlöst rum på barnhemmet med tunna kuddar på magen så att personalen skulle kunna se att vi andades. Det blev så starkt. Att jag inte hade varit nära den som födde mig.

En tid senare hörde Ranjith av sig och sa att han hade hittat min pappa och att de var tillsammans på Sri Lanka. Jag var noga med att jag ville vara säker, att min eventuella pappa också skulle dna-testas och att jag inte tänkte ta ut något i förskott. Så ringde dom och min pappa tittade på mig och sa: ”You look exactly like your mother”. Sedan sa han hennes namn. Då brast det för mig. Det var ingen tvekan om att det var äkta.

Ett år senare åkte jag, min sambo och Ellion dit. Jag hade fått veta att det innebar risker för min pappa och hans familj om sanningen kom fram så täckmanteln var att jag var Ranjiths dotter. Att söka upp min mamma kom inte på fråga. Det skulle ställa till alltför stora problem för henne. Men när jag väl var på Sri Lanka ändrades det. Min pappa ville att vi skulle hitta henne.

Kontakten med min mamma gick genom hennes bröder. De tog med henne till hotellet där vi bodde, men först på vägen dit fick hon veta att hon skulle träffa mig. Hon har berättat att hon ville vända om. Det första jag såg hos henne var sorgen och skammen. Hon kunde inte säga något, hon fick inte fram orden. Men hon tog min hand. Den beröringen, hennes hud mot min, det går inte att beskriva. Jag var så lycklig. Hon viskade i mitt öra att vi skulle ses igen, innan jag åkte tillbaka till Sverige. Det var en sådan beslutsamhet i rösten, jag visste att jag kunde lita på henne och så blev det också.

Jag vet fortfarande inte allt om adoptionen, men jag har förstått att det handlade om skammen över att de inte var gifta. Vem som fattade beslutet är inte helt klart och även om min mamma förstår varför det skedde så var det inte vad hon ville. Så mycket vet jag. Det är också tydligt att jag kommer från kärlek, både mellan mina föräldrar och till mig.

Nu har jag kontakt med dem båda, vi skickar bilder och skriver till varandra. Jag känner ett starkt band. Jag kan också se vilket liv jag kunde ha haft, det som jag på ett sätt var ämnad för. Och då hade jag inte varit minoritet, inte upplevt rasismen i det vita samhället. Jag har haft en bra uppväxt i Sverige, men jag har burit på ett stort hål som nu börjat läka.Fotnot: StängAmanda Lundeteg kommer i augusti 2023 ut med romanen *Arvet du fick* (Norstedts).”

Berättat för Anna Dahlqvist