Britt-Marie Mattsson om gemenskap

I sin nya bok skriver Britt-Marie Mattsson om den svenska kvinnans intåg i arbetslivet. Det hade aldrig blivit av utan gemenskap, säger hon. Och för ganska många andra, det är hon säker på.

Den enkla principen började stå klar för Britt-Marie Mattsson redan när hon var liten. Hon minns gemenskapen när hon och de andra barnen väntade in varandra för att gå tillsammans till skolan, hur de hjälptes åt för att ta sig över den trafikerade vägen – tillsammans klarade de mer än var för sig.

När hon nu har arbetat med sin bok om de svenska kvinnornas väg ut i arbetslivet – Kvinnorna byggde välfärden – har hon funderat en del på gemenskap. Principen är densamma, men förståelsen av dess vidd är nog lite större nu. För utan gemenskap hade vi troligen inte haft någon kvinnofrigörelse.

– Gemenskapen går som en röd tråd. Varje enskild kvinna som vill ha frihet hade aldrig klarat att kämpa för rösträtt och alla andra reformer själv. Ensam är inte stark.

I boken vittnar många kvinnor som började yrkesarbeta om något värdefullt i att bli en del av en arbetsgemenskap, att ha något eget utanför hemmet. Men det betyder inte att de hemarbetande kvinnorna saknade gemenskap, säger Britt-Marie Mattsson. De träffades under dagen, sydde, pratade och läste böcker – en syjuntegemenskap beskriver en av kvinnorna det som.

Arbeta hemifrån tycker jag är tråkigt och dränerande.

Britt-Marie Mattsson tillhör den första generationen kvinnor som förväntades förvärvsarbeta. Och själv håller hon arbetsgemenskapen högt. Hon har ett helt yrkesliv bakom sig i en bransch där konkurrensen är ofrånkomlig, men det är gemenskapen som varit avgörande, tycker hon. I det ibland utsatta jobbet som utrikesreporter har kollegorna haft stor betydelse.

– Utan stödet från dem hade jag aldrig lyckats så bra som jag gjort.

Därför kommer svaret fort när hon får frågan om hon någon gång känt brist på gemenskap.

– Allting som handlar om att arbeta hemifrån tycker jag är tråkigt och dränerande. Gemenskapen försvinner, de där små sakerna som man inte tänker på. Och ens arbetsgivare kan dribbla med en på ett annat sätt – det är lättare att göra sig av med en medarbetare som inte är i närheten.

Det brukar heta att gemenskapen stärks i kristider. Och så var det nog i början av coronapandemin också, tror Britt-Marie Mattsson. Men gemenskapen har säkert även undergrävts under året.

– Det viktigaste i en kris är att man delar bördorna. Det är absolut livsfarligt om man börjar tänka att det här gäller inte mig.

Arbetsgemenskap och en samhällelig gemenskap alltså, båda relevanta det senaste året. Men Britt-Marie Mattsson slår även ett slag för ytterligare en gemenskap – den ytliga. Den som går förlorad när världen snävas in, när små saker som att gå till affären försvinner.

– Många kanske inte har möjlighet att ha en nära gemenskap, om man inte har ett arbete till exempel. Ytliga bekantskaper kan man tycka inte är så väsentliga, men det kan vara de som gör att det snurrar vidare.

Kan man känna gemenskap med alla människor?

– Det är en svår fråga. Man kanske inte kan känna en stor gemenskap med alla, men man kan åtminstone försöka ha förståelse för andra. Sätta sig in i andras liv och levnadsvillkor och tänka efter – vad hade det blivit av mig om jag fötts så? Jag tillhör dem som inte tror att man är sin egen lyckas smed.