Några dagar efter massakern åker Jan Sjölund hem till Väster i Örebro och skolan han en gång formades av. Då hade han skåpet bredvid liberalernas Johan Pehrson. Nu behöver han veta om språket går att rädda ut ur den nedblodade skolbyggnaden – både hans eget språk och det gemensamma som inte längre fungerar.

Han ber mig att stå kvar med honom en stund till, så jag gör det. Annars hade jag tänkt att jag sett klart. Känt klart. Det är fredag kväll – tre dygn efter massakern – och tusentals gravljus har ställts ut på marken framför avspärrningarna in mot Risbergska skolan och den bloddränkta hallmattan innanför entrén. Det ligger blommor kring ljusen och avskedsbrev med röda hjärtan på. En strid ström av människor fyller på hela tiden. Jag är redo att gå, men han är så mycket yngre än jag, bara sjutton år, och han vet inte än hur man rationaliserar bort allt vansinne man möter. Hur man förstörs av det utan att gå under. Han måste få tro på sanning och mening och på en bättre, eller i alla fall rimlig, värld. Han går naturvetenskaplig linje men vill egentligen bara skriva. Det är i språket hans ångest och liv får sin mening, säger han. Så jag står kvar med honom. Han behöver mig fast han aldrig skulle erkänna det.