Vissa romanpersoner får ingen kärlek alls av sina författare. Men som läsare kan man ibland upptäcka andra sidor av sina litterära vänner. Terri Herrera har länge undrat varför alla föraktar fröken Prysselius.

I år fyller Pippi Långstrump 75 år och hyllningarna avlöser självfallet varandra. Listan politiker som lyfter Pippi som förebild kan göras lång – de spänner över hela spektrat från Jimmie Åkesson till statsminister Stefan Löfvén. Flera, som Annie Lööf och Isabella Lövin, går ett steg längre och identifierar sig med Pippi.

Själv önskar jag att våra beslutsfattare hellre identifierar sig med den präktiga Prussiluskan.

Fröken Prysselius dök först upp i filmmanuset till Pippifilmen som kom 1969. I de tidiga böckerna finns en förlaga, fröken Rosenblom, som idkar välgörenhet, utsätter barn för kunskapsförhör och erbjuder de mest utmärglade stackarna sin slemmiga kornsoppa.

Prussiluskan är allt Pippi inte är: välklädd, laglydig, fisförnäm och håller på etikettsreglerna. Det är symptomatiskt att hon just är en fröken – hon sällar sig till en lång rad av jobbiga och oknullbara nuckor i litteraturhistorien. Och trots att jag vill försvara henne skulle jag aldrig bjuda henne på fest. Hon skulle säkerligen bara gå runt och nervoplocka glas samtidigt som hon uppmanar gästerna att ”prata med små bokstäver”. Fröken Prysselius är inte kul och kommer aldrig att bli det, annat än i egenskap av ofrivillig driftkucku.

Men om jag skulle vilja att någon läste en utredning och fattade ett väl avvägt beslut utifrån innehållet faller min röst tveklöst på den här typen av nitisk besserwisserperson.