Till försvar för: Madame Bovarys make

Vissa romanpersoner får ingen kärlek alls av sina författare. Men som läsare kan man ibland upptäcka andra sidor av sina litterära vänner. Vår litteraturredaktör drar en lans för Charles Bovary.

Gustave Flauberts trakasserier av Charles Bovary inleds redan på första sidan av Flauberts debutroman ”Madame Bovary”. Charles, här en 15 år gammal skolpojke, är ny i klassen. Flaubert beskriver hans klädsel, illasittande och utan finess.

Man fattar.

Charles är ingen stjärna.

Men Flaubert nöjer sig inte med det. På den förlägne Charles hjässa placerar han vad som har blivit litteraturhistoriens mest berömda skolmössa – en nyinköpt men bisarr kreation av disparata material och dålig smak.

Madame Bovary publicerades 1857, blev en bästsäljare och en skandal och pionjärverket för den litterära realismen. Romanen handlar om Emma, en vacker godsägardotter på franska landsbygden, som gifts bort med landsortsläkaren Charles.

Emma ledsnar snart på sin träbock till make:

”Charles konversation var platt som gatans trottoar, och de alldagligaste tankar kom där gående i sin gamla vanliga kostym, utan att framkalla känslor, skratt eller drömmar.”

Emmas begränsade livsutsikter fyller henne med kvävande klaustrofobi. Hon längtar efter de stora känslosvallen i de romantiska romaner hon läser. Hon inleder utomäktenskapliga affärer, samtidigt som hennes svaghet för vackra kläder sätter henne i allt djupare skuld. När älskarna har lämnat henne och fordringsägarna inte längre låter sig bevekas tar hon sitt liv.

Toffeln Charles har hela tiden hållits ovetande och bara böjt sig för den avgudade hustruns nycker. När Emmas hemligheter slutligen avslöjas låter Flaubert honom dö av slag.

Flauberts rundmålning av den provinsiella borgarklassen är ljuvligt infam. Alla romanfigurer är mer eller mindre löjliga. Men Charles blir dubbelt hånad, eftersom han även föraktas av sin hustru och hennes älskare. Charles far är vidare en häradsbetäckande karlakarl, som inte har något till övers för sin modersbundne son. Det är med andra ord rena mobbningen från författarens sida. Ta bara Charles efternamn – Bovary anspelar på ”bouvin”, ett trögt nötkreatur.

Men Charles älskar sin Emma över allt annat. Han är empatisk, obrottsligt lojal, redo att förlåta – och okonventionell för sin tid eftersom han i stället för att tukta sin ostyriga hustru försöker ge henne all den frihet han förmår. Hans brott är egentligen inte att han är en tråkig medelmåtta, utan att han är en tråkig medelmåtta som inte försöker vara något annan än det. Han har inga högtflygande ambitioner utan accepterar sig själv och det liv ödet givit honom. Med en annan och anspråkslösare hustru skulle han ha levt lycklig i sin by.

Emma är också otidsenlig, i den meningen att hon snarare hör hemma i vårt århundrade. Liksom dagens medel- och överklass förväntar hon sig att allt ska finnas inom räckhåll, att alla hennes begär snabbt ska tillfredsställas, att livet ska infria alla sina löften – om inte på andra sätt så genom konsumtion; av lyx, av män.

Hennes materialistiska livsstil för oss tillbaka till Charles skolmössa, från romanens inledning. Mössan består för all del av vackra, påkostade material – av sammet, kaninskinn, guldtråd och röda band, resultatet av hattmakarens olika infall – men är i slutändan ett patetiskt misslyckande.

Just som Emmas korta liv.

Gustave Flaubert skrev Madame Bovary 1857