Uniformsmuseet är inget uniformt museum

I varje avlagt plagg finns det en berättelse som är för bra för att lägga i malpåse. Det förstod Nicklas Östergren när han träffade Malin Kihlberg. Tillsammans låter de nu sitt livs projekt växa fram i ett gammalt kommunhus på den skånska slätten.

”Det här hade jag inte ens tänkt var möjligt mitt i pandemin. Men gud vad häftigt att få en så här fantastisk uniform redan nu, det är så här vi fryser tiden!”

Det är berättelserna och inte uniformerna i sig de går igång på, paret Nicklas Östergren och Malin Kihlberg, det märker vi när de visar runt i sitt alldeles färska Uniform Collection, inrymt i en modernistisk betongbyggnad som sticker ut i lantliga Klagstorp på Söderslätt i södra Skåne.

Det känns som att de två träffades just för att finna och ge liv åt det här huset, och forma just den här platsen, där kostymer ur den svenska film- och tv-historien och yrkesuniformer som Nicklas Östergren samlat levandegörs genom Malin Kihlbergs hantverksskicklighet.

Ja, uniformerna är alltså bara ingången, det är det som hänt kring plaggen som är intressant, förtydligar paret som för att försöka förklara sin begeistring. Man kan förstå en hel händelse eller historisk tidpunkt genom att utgå från personen som använt en viss uniform, som Malin uttrycker det.

Uniformen och utrustningen i inledningen av denna text kom från en kvinna som bor i närheten och som såg en av museets två premiärutställningar Kvinnor i uniform. Hon berättade att hon arbetat på sjukhuset i Lund under hela pandemin men att hon inte behövde alla skyddskläder, handskar, masker, namnbrickor längre, eftersom hon skulle byta avdelning. Skulle det vara intressant för museet?

– Vi fick också foton på henne i de här kläderna och då fryser man verkligen tiden, för nu är vi ju mitt i pandemin och vi ser inte nåt historiskt i det, det är bara ett jävla elände. Men tänk om tio år. Tänk om hundra år. Så såg de ut under pandemin, kolla här, hade de verkligen på sig de här ansiktsskydden av overheadplast? De kommer ju bara att försvinna om vi inte sparar dem. Det fascinerar mig nästan mer än 1800-talsuniformer, säger Nicklas.

Att kläder dyker upp från donatorer är både roligt och avgörande för framtiden. Nu när människor börjar få upp ögonen för Nicklas och Malins ställe händer det allt oftare.

– Statliga museer har ju i uppdrag att samla in vår historia, men oftast ska det vara ganska gammalt om det ska vara intressant för dem. Men då missar man ju hela samtiden. Alla yrken där man har uniform i dag byter mundering ungefär vart tionde år, vilket innebär att det finns en otrolig massa saker som händer alldeles inpå oss, men man har svårt att se det historiska värdet i det. Det finns heller inget statligt museum som har haft i uppdrag att samla in och dokumentera den här historien helt och hållet, hur folk faktiskt såg ut.

Det paret önskar är att myndigheterna fick upp ögonen för den kulturgärning de faktiskt gör. Att få någon form av stöd skulle underlätta, de kan inte fortsätta göra precis allting själva, utan någon backning.

– Skriv att vi letar efter en mecenat, jag kan gjuta en bronsbyst här vid entrén, jag är konsthantverkare, det är ju mitt jobb, skrattar Malin.

Museets första utställning blev en succé den korta tid man kunde hålla öppet under sensommaren, inte minst tack vare guiden och skådespelaren Thomas Krantz insatser som mejslades fram allt eftersom de första dagarna löpte.

– Jag satt här i kassan och lyssnade på Thomas som finslipade sin berättelse för varje dag som gick. Han berättade att anledningen till att han stod här var att hans föräldrar träffades på Frälsningsarmén i Värnamo. Han fick igång besökarna med sina historier, helt plötsligt hör jag hur alla stämmer upp i Pärleporten inne i kaféet.

Med Malins förmåga att göra samlingen levande och med en inlevelsefull berättare får uniformerna liv. Annars är risken rätt stor att museet blir svårt att sälja in.

– När jag ringer runt och berättar om vårt uniformsmuseum hör jag ju hur jävla tråkigt det låter, säger Nicklas. Lika kul som att gå på ett myntkabinett, där man möts av en kilometer montrar med små mynt och så är det helt tyst och så har man lysrörsbelysning. Vi vill att folk ska få uppleva så mycket mer, med musik, hembakade småkakor från tiden då det begav sig, den personliga guidningen. I somras stod tjejerna bakom disken på kaféet och sjöng i sina lotta-uniformer. Det ska vara som att komma in i en annan värld, vi ska ha utställningar och scen, bubblar Nicklas och Malin i kör.

Tillbaka till förra sommaren. Nicklas och Malin hade kört igång projektet tidigt på året och nu närmade sig öppningen. Men pandemin kom emellan. Första gången vi sågs var efter midsommarhelgen. Då återstod sex veckor till vad som kom att bli en temporär öppning, ett första möte med publiken. Då var många bitar inte på plats, men energin fanns där och paret gjorde allting själva.

– Två timmar innan vi öppnade stod vi och målade i våra målarrockar och var helt slut. Vi hade inga pengar kvar och fick hitta andra lösningar, vara uppfinningsrika, säger Malin. En gång för länge sedan köpte jag ett tjockt linnetyg, en tjock kanvas som jag inte har vetat vad jag ska göra med, men den blev perfekt här, säger hon och visar hur hon byggt avsnittet om Lottakåren med hjälp av gratis lastpallar och lådor från Lantmännen i Södra Åby.

Man kan se Thåströms frälsisuniform.

Det första man möts av när man äntrar det stora betonghuset i Klagstorp är ett rum fyllt med klassiska munderingar ur svensk filmhistoria. Där är uniformen som Tommy Berggren fyllde ut i Elvira Madigan, där borta munderingen Mikael Persbrandt bar i Maria Larssons eviga ögonblick, där Majsan i Sällskapsresan, och där är ju Amanda Ooms outfit i Så vit som en snö.

Amanda volontärade i kassan i somras, berättar Nicklas och Malin som verkar ha jobbat med alla i den svenska film- och tv-världen, tillsammans har de arbetat med hundratals produktioner. Så följer uniformer från lotta-rörelsen, posten och polisen. Man kan få en inblick i hur televerkare, bensinmacksbiträden, tullare, piloter, parkeringsvakter, alla tänkbara yrken, varit klädda i sina yrkesroller. Man kan se Thåströms frälsisuniform som han bar i Imperiet. Samlingen är enorm och det finns mycket mer som inte visas. Två våningar kan bli tre i det gigantiska huset och så har man hangaren i närheten fullproppad.

– Det blir inga problem att fylla det, vi har flygplansdelar och andra fordon också, men vi får nog lugna oss lite med det, flikar Nicklas in.

Livet handlar om tillfälligheter men i fallet Nicklas Östergren har sinkaduserna varit legio och format hans liv.

– Jag tror att det kommer ett visst antal tåg förbi en i livet, och så stannar det till väldigt kort och någon frågar: ”Ska du med?”. Då kan man ju inte vänta en vecka och fundera på förslaget, för- och nackdelar och sånt. Utan det är bara: ”Ja, jag hänger med!” – och så hamnar man på ett nytt ställe i livet. Och jag har alltid tänkt att när jag är gammal vill jag inte sitta där och ångra att jag inte tog det där tåget.

Det första tåget tog Nicklas som tonåring till Stockholm, tillsammans med vännen och musikern Niels Jensen. Nicklas, som hållit på och filmat som en galning sedan han var i nioårsåldern, visste att det var just filmare han skulle bli.

Men tillfälligheterna ville annat. När han var 16 år ringde Noice, bandet som då var hysteriskt stora i landet. Bandmedlemmarna var jämngamla och gillade vad de sett och hört om Nicklas.

– De hade läst någonstans att jag var en ung filmare och ville att jag skulle filma dem, i stället för att ta det med någon ”tråkig gammal SVT-gubbe”.

Kan inte du gå in och prova och lägga sång?

Nicklas åkte med på en turné och gjorde en dokumentär om upplevelserna.

Plötsligt hoppade Hasse Carlsson av bandet och man letade efter en ny sångare via annons och hade bokat tid för provsjungningar. Nicklas var som vanligt med och plåtade och hängde i studion. Efter en massa provsjungningar som inte gav något, och några flaskor Tirnave, hade man studiotid kvar och då säger någon: ”Men vafan Nicklas, du spelar ju, kan inte du gå in och prova och lägga sång?”.

– Alla hade band på den här tiden, själv var jag medlem i ett band i Malmö som hette ”Aha”, före det norska bandet. Så jag hoppade in där på halvfyllan och la sång och dagen efter skrev vi skivkontrakt. Jag blev sångare och hamnade i hela den svängen, en heltokig tid. Jätteroligt, men ingenting jag längtar tillbaka till.

Men Nicklas höll på med musik i tio år till. Under alla åren i musikvärlden samlade han på flyguniformer och pilotkläder, men det hade börjat som en hobby redan när han var liten.

– Jag byggde plastmodeller när jag var 10-12 år. Vi hade sommarhus här i närheten, och någon berättade att ett amerikanskt bombplan hade kraschat här under kriget. Nyfiket cyklade jag över för att få höra mer. Det visade sig att folk hade sparat foton och prylar som jag fick se, och plötsligt hade de där grejerna hänt på riktigt, det var inte bara en skröna, utan jag stod där och höll i föremålen. Då blev jag totalt hooked.

Samlandet blev en ventil, så fort han kom hem från turnéer gick han in i samlandet och stängde av allting annat. Nicklas kände också att musiken tärde, att vara popstjärna var inte hans grej.

– Jag älskar musik, men jag älskar inte produktionsrep och att stå på scenen. Det var helt bisarrt, en enorm press. Där kom jag till någon punkt, jag åkte ner till Söderslätt och tänkte att jag får väl klippa mig och skaffa ett jobb, göra någonting. Jag hade bara gått ut nian, så jag hade ingen utbildning.

Då ringer regissören Lars Molin som var i färd med att göra tv-serien Tre kärlekar, han hade pratat med Flygvapenmuseum i Linköping eftersom han behövde hjälp med pilotkläder och sådant. De hänvisade till Nicklas.

– Jag tänkte att jag har ju inget jobb ändå, så jag kan göra det här i ett halvår. När filmen var klar fick jag tillbaka alla prylar som jag hade samlat ihop, en hel lastbil, och slängde in dem i uthuset, ungefär. Det var ju synd att kasta dem.

Efter det tänkte Nicklas på nytt att han borde ta tag i sitt liv och skaffa ett riktigt jobb. Då ringde Bo Widerberg och berättade att han skulle göraLust och fägring stor, han hade sett Molins film och undrade om Nicklas kunde tänka sig att klä upp 380 flottister.

Då kommer Jan Troell cyklande.

– Jag älskar Widerbergs filmer, Mannen på taket, allt han har gjort. Jag kan inget om flottan, men jag fick helt enkelt lära mig. Jag kunde ju inte säga nej till Bo Widerberg.

Nicklas tog uppdraget, jobbade ett halvår med det, fick tillbaks alla grejerna när filmen var klar och stoppade in dem i förrådet. Okej, nu skulle han sluta hålla på med sin hobby och börja jobba på riktigt.

Då kommer Jan Troell cyklande en dag, han bor i Smyge inte långt härifrån: ”Är det du som är Nicklas? Du, jag såg Bos film, vi ska göra en film om Knut Hamsun och behöver en massa naziuniformer”.

– Jag som är frikallad, är rädd för skjutvapen … det finns inte tillstymmelsen till Rambo i mig. Jag tänkte, hundra naziuniformer, helvete, jag kan ju ingenting om det. Men jag får lära mig. Hur svårt kan det vara?

Så Nicklas sydde om svenska arméns Modell 39 som hade rätt tyg, ändrade märkena, köpte in stövlar från Östtyskland som hade korrekt stuk, gamla Francohjälmar från Spanien. Och så fick han tillbaka allting igen. Nu hade han plötsligt hundra naziuniformer där i lagret.

Sedan har det bara rullat på så där i 30 år.

För Malin Kihlbergs del var det helt andra tillfälligheter som gjorde att hon lämnade Stockholm. Hon hade också börjat sin karriär i huvudstaden, växlade mellan teater, film och cirkus. Hon var med i gänget som startade Cirkus Cirkör 1995, jobbade länge på Orionteatern med bland andra Peter Oskarson och Keve Hjelm.

– Samtidigt växlade jag över från teatern till att jobba med musikvideo. Army of Lovers, Dr. Alban, tysk techno och sånt. Musikvideovärlden ledde till filmen, det var där jag hamnade sedan.

– Men varför du lämnade Stockholm är intressant, flikar Nicklas in.

– Ja, det var för att jag hade så många parkeringsböter. Jag jobbade jämt, sov tre timmar per natt och då orkade jag bara inte leta efter parkeringsplatser. Jag använde bilen hela tiden för att hämta rekvisita och köpa grejer till produktioner, så ibland bara ställde jag bilen och tänkte: Här kan jag säkert stå.

– Det gick så långt att du tog extra reklamjobb för att täcka böterna, det blev en del i budgeten, säger Nicklas.

Så Malin började frigöra sig från Stockholm 2003, men jobben fortsatte främst komma därifrån, skåningarna var inte så lätta i början. Nu har Malin inga problem att hitta lokala jobb. När museet hållit stängt under vintern har hon fortsatt arbeta som scenograf och produktionsdesigner, hon gör en långfilm, hon har jobbat med en föreställning på Malmö Stadsteater som handlar om Ortrud Mann, den första kvinnliga dirigenten i Sverige.

För Nicklas har vintermånaderna bestått av flera stora produktioner för Netflix och SVT som har premiär senare i år.

Hur paret hinner med vet de inte själva.

– Det är nu jag kommer att gå in i väggen, tänkte jag för en tid sedan, så jag satte mig bara och stirrade in just i väggen, men det hände inget, säger Malin.

– När jag fyllde 50 gick jag in i väggen på riktigt, Malin kollade en lista på utmattningssymtom och allt stämde. Så läste hon vidare att om man har symtomen i mer än en månad var det allvarligt och dags att söka hjälp, men vi har ju haft det så i hela livet, fortsätter Nicklas.

Allt det här kan inte bara försvinna.

Ja, när Nicklas fyllde 50 hamnade han i någon slags 50-årskris. Han frågade sig själv om han skulle hålla på som han gjort. Och vad skulle han göra med alla saker han samlat? Det var väl 15 000 uniformer då, och en massa annat. När han träffade Malin utmanade hon Nicklas sätt att tänka på samlingen.

– Ska du göra dig av med allting som du samlat sedan du var elva år, hela ditt liv, hur tråkigt är inte det? frågade jag honom. Skriv i alla fall en bok, det är det minsta, allt det här kan inte bara försvinna. Du har ju allt i huvudet och ingen kan det så bra som du, det är så sjukt mycket information med yrkesuniformer, årtal, sommar- och vintermodeller …

– Ja, den skulle blivit i tio band den bokserien, suckar Nicklas.

Det här gick och gnagde på Nicklas och Malin. Tills Nicklas en dag såg en notis om att Klagstorps kommunhus skulle säljas. De tyckte om huset som den legendariska funktionalistiska arkitektduon Jaenecke & Samuelson stod bakom. Byggnaden är som en främmande fågel i det lilla lantliga samhället på Söderslätt. En stor djärv modernistisk betongkonstruktion nerstoppad i den skånska myllan.

Huset byggdes för att bli kommunhus i en sammanslagning med Trelleborg kommun. Klagstorp var en rik kommun på den tiden, det fanns järnvägshotell och biograf, och folk var inte sugna på sammanslagningen, berättar paret. Det sägs att kommungubbarna blev sura och bestämde sig för att ringa de dyraste arkitekterna för att bränna pengar, det skulle inte finnas en krona kvar till sammanslagningen. Huset var inte färdigt när sammanslagningen genomfördes och togs aldrig i bruk.

I stället flyttade en bank in och det gamla bankvalvet använder man nu som galleri. Sedan nyttjades huset som bibliotek, pastorsexpedition, post, ungdomsgård. Ja, det är fortfarande mötesplats för den lokala PRO-föreningen som ses varje torsdag för att spela canasta, även efter det att Nicklas och Malin tog över huset. Från PRO-arna har man också fått skatter till utställningen.

– En torsdag var det en äldre dam som knackade på, jag trodde hon var här för canastan. Men hon berättade att hon hittat lite grejer hemma som hon tänkte slänga, men som jag borde titta på innan. Så plockade hon upp finska medaljer och fotoalbum och prylar, urkunder underskrivna av Mannerheim. Det var ju nästan för bra för att vara sant …

En vecka senare knackade damen på igen, hon hade med sig ett fotoalbum. Där satt Nicklas farfar och damens pappa sida vid sida på en bild tagen i Karelska näset under kriget.

– Vad är oddsen på det? Att jag hamnar här i Klagstorp, att en tant knackar på och visar en bild av min farfar och hennes pappa. Det måste vara meningen. Så har det bara fortsatt, det dyker upp folk hela tiden och vill berätta historier.

Vi slår oss ner i Kafé Valvet efter att vi vandrat genom utställningen ännu en gång. Här har paret, förstås, mängder av idéer för framtiden. Uppläsningar, spelningar, utställningar. Och smörrebröd, såklart.

Att få bygga någonting bestående och berätta historier som finns kvar länge är avgörande för Nicklas och Malin.

– I filmvärlden bygger man nånting, så står det kvar i två veckor, sedan river man det. Här kan man bygga grejer som är på riktigt. Så tanken är att vi håller på med detta hela våra liv och sedan låser vi huset och samlingen i någon stiftelseform, och det är lite vår dotter Nancys fel. När jag berättade om idén att bygga museum, hon var elva då, var hennes spontana kommentar att det var en jättebra idé, för då kunde hon gå hit med sina barnbarn, säger Nicklas.

– Då såg man en längre linje, vi hade tänkt några år först. Men då fick det sjunka in och det känns helt rätt. Det är ett kulturarv vi får av alla dessa människor och då har vi också ett ansvar att låta det finnas kvar på något sätt. Då har vi gjort skillnad.