Eliasson om sitt möte med Putin

Det fanns en period då Vladimir Putin ville öppna dörren till Europa och till och med pratade om ryskt medlemskap i Nato. Hur kunde allt gå så snett? Jan Eliasson berättar om sitt personliga möte med en blyg Putin.

I juni 2001 möttes USA:s nye president George W Bush och hans ryske kollega Vladimir Putin för första gången. På ett informellt plan stod mycket på spel. Personkemin mellan politiska ledare kan vara avgörande för länders fortsatta relationer. Men personliga sympatier går inte avgöra i förväg. De var därför båda nervösa.

Nervositeten förflyktigades snabbt. Det stod snart klart att de kom väl överens. Samtalet sprängde alla uppställda tidsramar och Bush sa vid den följande presskonferensen att han hade blickat in i Putins ögon och sett hans själ.

Sveriges mest meriterade diplomat, Jan Eliasson, har träffat Putin en gång. I egenskap av FN:s vice generalsekreterare hade han Putin till bordet hösten 2016, vid stats- och regeringschefernas traditionella lunch i samband med invigningen av FN:s generalförsamlings arbetsår.

I en och en halv timme samtalade han med Putin.

Nå, såg du hans själ?

– Nej, det gjorde jag inte, skrattar Eliasson. Han tittade mest ner i bordet och framstod som lite blyg.

Sedan blir Eliasson allvarlig.

– Han var en ganska bra samtalspartner. Det var ingen negativ upplevelse. Vi diskuterade livligt IS kalifat som då hade uppstått i Irak. Vi var båda mycket bekymrade över denna extrema rörelse som hade ställt till med så mycket elände. Han var ju känd som en ganska kylig och analytisk person och han var rätt nykter i sin analys av problemen. Vi talade även om Irak, där jag hade medlat, vilket intresserade Putin. Men vi sa inget om kriget i Syrien, för där hade vi inte kunnat mötas.

Putin hade vid den tidpunkten byggt upp en stabil personlig maktbas. Kaoset under hans föregångare Boris Jeltsin var ett minne blott. Höga råvarupriser hade gett hans land långvarig tillväxt. Den alltmer utbredda politiska repressionen hade tystat de flesta av hans kritiker.

Men att Putin skulle vara kapabel att kasta sitt land in i ett förödande krig och föra världen till randen av kärnvapenkatastrofens avgrund kunde Eliasson inte föreställa sig.

– Jag är helt förundrad. Jag känner inte igen honom. Inte ens fysiskt.

Frågan är om den ryska utvecklingen kunde ha vänts åt ett fredligare och mer konstruktivt håll. Året innan Bush såg Putins själ gav den ryske presidenten sin första större intervju i brittisk tv. Då sa han: ”Ryssland är en del av den europeiska kulturen. Jag kan inte föreställa mig mitt land isolerat från Europa.” Och han fortsatte: ”Jag har svårt att föreställa mig Nato som en fiende”.

Han uteslöt inte ens ett framtida ryskt Nato-medlemskap.

Det halvsekellånga kalla kriget framstod där och då, där de satt i Kremls förgyllda möblemang, som en gammal ond dröm.

Men sedan tillade Putin att Ryssland måste behandlas som en jämbördig motpart. Om beslut skulle fattas bakom Rysslands rygg så skulle det, varnade han, väcka oro och irritation.

Eliasson utesluter inte att historien då kunde ha tagit en annan riktning.

– Det är frustrerande att vi inte lyckades få ihop ett bättre säkerhetssystem när konjunkturen var som bäst. Men sedan var det något som gick snett. Det sägs ofta att skälet var den fortsatta Nato-utvidgningen. Ryssarna har ju hela tiden, felaktigt enligt mig, tänkt i intressesfärer.

Putin förnedrade medlemmar i sitt eget säkerhetsråd.

På säkerhetskonferensen i München 2007 höll Putin det tal som många anser vara vändpunkten. I det anklagade han USA för att via Nato påtvinga resten av världen sin vilja. Följande år anföll Ryssland Georgien. 2014 inleddes den ryska konflikten med Ukraina.

Eliasson har i snart 60 år arbetat för att bygga upp internationella institutioner och regelsystem för att konflikter ska kunna lösas på fredlig väg. Rysslands nuvarande och förödande krigföring i Ukraina bryter dock flagrant och tillsynes nästan demonstrativt mot grundläggande folkrättsliga regler.

– Jag är kolossalt besviken. De har övergivit klassiska principer som de själva en gång har varit med om att förhandla fram. Jag ser inte ens en tillstymmelse till hänvisning till dem, utan bara till en mytisk halvreligiös rysk nationalism. Det är en materia som inte går att komma åt eller att diskutera med. I det landskapet har Putin hamnat. Även en person i en totalitär miljö brukar ha en diskussion om konsekvenser. Men jag började förstå stämningen när man såg tv-sändningen där Putin förnedrade medlemmar i sitt eget säkerhetsråd. De var helt stukade.

Han fortsätter:

– Som kabinettsekreterare brukade jag säga till mina unga attachéer att den viktigaste figuren i sagorna var barnet som ropade att kejsaren var naken. Om de såg något sådant hos mig bad jag dem att genast säga ifrån. Men det verkar inte finnas någon sådan person i Putins krets.

Inte ens den rutinerade diplomaten Eliasson ser för närvarande någon förhandlingsväg ut ur kriget. Putin höjer hela tiden insatserna, för Ukraina blir det alltmer otänkbart att avträda någon del av sitt territorium.

– Inmarschen är ett så uppenbart historiskt misstag. Ryssland kan nu bara vinna ett land i ruiner, där befolkningen hatar dem – och dessutom har man fått hela Europa mot sig.

Samtidigt ser vi det internationella systemet haverera. Eliasson konstaterar att återuppbyggandet kommer att kräva ett enormt arbete. Inte minst eftersom förtroendet mellan ledande länder nu är allvarligt undergrävt.

– Men jag brukar i sådana här hopplösa situationer tänka på något Alva Myrdal en gång sa. En ung diplomat kritiserade henne: ”Är det inte orealistiskt att tro på en global nedrustning, fru Myrdal? Då svarade hon: ”Unge man. Det är ovärdigt att ge upp”. Så det är bara att bygga upp igen. Det är många som har gjort det i historien.

Och apropå Putins själ. När Joe Biden, som då var vicepresident, träffade honom 2011 sa han: ”När jag ser dig i ögonen ser jag att du inte har någon själ”. Putin ska ha svarat: ”Du och jag förstår varandra.”