”Att sågas är som en hård tackling från oväntat håll”

Författaren, litteraturkritikern och översättaren Jesper Högström vet hur det är att bli sågad. Och att själv såga. ”Sågningen slår ner, lika förödande och lika osynligt för avsändaren som bomben över en by”, skriver Högström.

Kanske borde jag ha tänkt på det som den stora möjligheten. Jag var hygglig korpfotbollsspelare på den tiden och hade publicerat mina första böcker. Min vän, som gjort ett par matcher med det så kallade Svenska Författarlandslaget, berättade nu för mig att detta landslag inte fick ihop en fulltalig elva av svenska författare. Finländare, ester, till och med en engelsman hade fått kallas in. Nästa steg, lät det på min vän, skulle vara att fylla ut laguppställningen med thailändska bärplockare.

Ändå visste jag mycket väl att jag inte kunde vänta mig något samtal. Jag hade ju faktiskt redan haft en av de ledande personligheterna i det där ”landslaget” på min telefonsvarare ett par år tidigare, när jag recenserat en av hans böcker i mindre uppskattande ordalag. Det hade inte direkt låtit som om han ville lära känna mig bättre. Min inbäddade vän bekräftade. Mitt namn hade varit uppe på förslag, men kort avfärdats av den Ledande Personligheten. Det skulle bli dålig stämning om jag var med, hade han förklarat. Det skulle han se till.

Men när jag tänkte efter, vad väntade jag mig? Visst, jag tyckte vad jag tyckte om den där författarens bok. Jag hade publicerat min åsikt i en tidning, inte ringt upp honom för att läsa upp min recension. Jag skulle själv aldrig drömma om att utöva något slags repressalieverksamhet mot kritiker som sågat mig. Men jag visste ju faktiskt hur det var att bli just ”sågad”.

Det bär mig emot att använda klyschan. Anledningen till att jag alltid hyllat ”sågningen” som en oumbärlig del av bokrecensentens repertoar är ju att jag sett den som ett vapen i det krig varje skrivande människa måste föra. Kriget mot klyschan. Mot den slitna metaforen, mot modeordet, mot den stereotypa gestaltningen. Mot den uppblåsta attityden, mot den lånade åsikten; mot alla språkliga utsläpp som förgiftar vårt kulturella ekosystem. I det kriget mobiliserar kritikern sin vassa formulering, sin träffsäkra värjstöt. Redan Viktor Rydberg, den store idealisten, talade om ”ett spjut slungat mot fiendens leder, i krigarens lovliga avsikt att såra och döda”.

Och dessutom, är inte litteraturen ett utflöde av personlighet? Ingår då inte kollisionerna mellan personligheter i litteraturens stora Shakespearedrama, är det då inte kritiker X:s uppdrag att uttrycka sin oförståelse för de böcker författare Y skriver på ett så ärligt och så välformulerat sätt som möjligt – så länge det görs med spiritualitet och gott humör, aldrig grinigt eller indignerat? Jag försvarar min rätt att avsky en viss litteratur precis som jag försvarar min rätt att avsky enfärgade fotbollsdräkter och Succession – inte för att jag tycker att den åsikten borde skrivas in i FN-stadgan utan för att det är sån jag är, helt enkelt. 

Men ändå. Om det nu var så enkelt borde jag väl bara ha varit glad och stolt när jag, ungefär vid den tid jag pratade om, blev medveten att det var så många såg mig. Som en vass eller ”temperamentsfull” kritiker, eller bara som en hård en. Eller, som somliga andra sa: en elak jävel. Det blev jag inte. Jag kunde inte dölja för mig själv att detta stod i kontrast med den jag var eller ville vara som människa. Jag har aldrig betraktat mig som en brutal sanningssägare som gått omkring och gjort en dygd av att ”säga vad jag tyckte”, eller haft minsta sympati för den sortens människor. Tanken på att ha sårat en människa i vad Viktor Rydberg kanske skulle kalla det civila livet skulle ha fått mig att vrida mig av ruelse. Visst tror jag på att ärlig och skoningslös kritik är nyttig för den som vill förbättra sig, som människa eller yrkesperson. Men när boken redan är tryckt är det för sent. Om man inte har en gammalpuritansk förmåga till självrättfärdigt hyckleri går det inte att hävda att man svingar rottingen för att man älskar sitt offer.

Och framför allt: vid det laget visste jag ju hur det var på den andra sidan. Jag hade utvecklat inflammation i en visdomstand när min första roman skulle ges ut. Jag hade lidit – precis som jag skulle lida av den varenda gång situationen upprepades under de kommande åren – av den förfärliga känslan inför en bokpublicering, den av att vara hjälplöst och vanmäktigt utlämnad till omvärldens godtycke. Ingen erfarenhet tycks hjälpa mot den. En kollega som gett ut över tio böcker och tillhör de mest hyllade i branschen beskrev känslan när hans senaste bok skulle ges ut: ”Som att kallas till operation och samtidigt få veta att morfinet är slut.” Den vanmakten, skulle jag komma att inse, präglade hela den värld där jag var en del. Hur ofta har jag inte förbannat i efterhand att jag gått på kulturfesten där den särskilda form av passiv aggressivitet som utvecklas på sådana evenemang hade manifesterats (”Varför hatar X dig egentligen?”, ”Jag såg vad Y skrev om dig, vad tråkigt!”) och som fått mig att vackla därifrån, tömd på livsmod och glädje? Samtidigt har jag vetat att den sortens småskurenhet och intrigmakeri är ett resultat av den särskilda känslomässiga bristekonomi som utvecklas i skribentens ensamma yrke, där bekräftelsehovet är så enormt och därför så nödvändigt att förneka, där alla är utlämnade åt den ständiga kampen mot det inre motståndet, den inre kritikern. Det är i den världen sågningen slår ner, lika förödande och lika osynligt för avsändaren som bomben över en by.

Hur ska jag beskriva den, känslan av att bli ”sågad”? Lite påminner den om känslan jag minns från fotbollsplan, efter en hård tackling från oväntat håll. Först stöten och bedövningen, sedan den långsamt vaknande insikten: detta kommer att göra ont. Eller rättare sagt: detta kommer att uppta mig under ett tag framöver, hur mycket jag än kämpar för att hålla det från mig, med löprundor, med omotiverade turer till återvinningsstationen, med desperata telefonsamtal till vänligt inställda kolleger. Till sist kommer det att hinna ifatt mig, för det mesta under Vargtimmen när inga avledande manövrer finns till hands längre och hela lavinen av den katastrofala konsekvensen kan utlösas: den offentliga förödmjukelsen, bitterheten, alkoholismen, skilsmässan, hemlösheten: en död i ensamhet och misär. För alla har ju läst! Och alla håller med! Jag själv också!

Sup dig inte full, inte mer än en kväll åtminstone.

Många har beskrivit den, känslan av att bli offentligt utpekad som en usel person. Sherman McCoy, huvudpersonen i Tom Wolfes Fåfängans fyrverkeri, beskriver det som att hans själ inte tillhör honom längre. Den har tagits ifrån honom av hans fiender och det finns ingenting han kan göra för att få den tillbaka. Sherman McCoy är visserligen en stenrik börsmäklare anklagad för att ha kört ihjäl en fattig svart pojke med sin lyxbil och sedan smitit från platsen. Men att ha skrivit en dålig bok är väl snarare ett värre brott mot mänskligheten?

Jag vet vad folk brukar säga. Jag vet det, för jag har sagt det många gånger när jag själv har varit den där vännen som försökt trösta en knäckt kollega. ”Det där ska du inte bry dig om”. ”Det där var helt fel recensent, hade inga förutsättningar att förstå sig på din bok.” Men den hemska sanningen, som alltför många barn lär sig på skolgården, är att ett orättvist påhopp inte är lättare att skaka av sig för att det är orättvist. Snarare tvärtom. Det når fram till den där självhatande delen som finns i några av oss och som säger: fast det är orättvist förtjänar du det, bara för att du är den du är. Och för att det är något väldigt fel på den du är.

Finns det någon ursäkt i världen för att bidra till att en annan människa känner på det viset?

Det enda erfarenheten ger är rösten som säger: detta går över. Det kan ta en dag, det kan ta en vecka. Gör inget dumt, mot dig själv eller nån annan! Sup dig inte full, inte mer än en kväll åtminstone. Skriv inget bittert på sociala medier. Försök känna av hur mycket omgivningen står ut med ditt trista ältande. Tänk på någon smältande glaciär eller mördad frihetskämpe eller något annat som kan få ett par rader i en morgontidning att framstå som så obetydligt du egentligen inte alls tycker att det är. Om nån frågar, ta till samma uppenbara lögn som författare har gjort i alla tider: äh, vad den där idioten skrev, det bryr jag mig inte ett ögonblick om. Och om du skulle springa på den där idioten på gatan, ge honom en avslappnad nick och inse att det förmodligen är jobbigare för honom än för dig. För det är en annan sak du vet av erfarenhet.

Och nästa gång du öppnar en recensionsbok du omedelbart förstår att du inte kommer att gilla? Då suckar du av lättnad om det står ett utländskt namn på försättsbladet och du slipper föreställa dig ett mänskligt ansikte bakom tryckbokstäverna och ett par ögon som slocknar över morgontidningen. Och annars intalar du dig att din plikt är att säga vad du tycker: annars finns inte litteraturen som egenvärde längre, annars finns inte det som gör att den betyder det den gör för dig själv och för alla andra. Och till sist säger du till dig själv att somliga saker helt enkelt inte går att lösa. Men att allt går över. Och att du ändå är för gammal för att spela fotboll.

Läs mer:

Litteraturkritik: Kvalificerad analys eller konsumentupplysning?