Andrev Walden: ”Jag avskyr den här tiden”

Få svenska författare har fått så mycket kärlek och uppskattning det senaste året som Augustprisvinnaren Andrev Walden. Så varför är det en tilltufsad och stukad man vi möter?

Andrev Walden hatar allt som har med teknik att göra. Det är det första han säger när han möter mig på ölpanget Pelikan på Södermalm i Stockholm. De senaste minuterna har jag försökt få ordning på inspelningsappen på min mobil samtidigt som det trevliga lunchsorlet fyller lokalen. 

Andrev slår sig ner, tar över bläddrandet och hittar appen till slut. 

–Min sambo tror på gammaldags vis att jag som man ska klara av allting sådant, men inför teknik är jag som en vägg, ogenomtränglig. 

Det förvånar mig, jag trodde att Andrev var en fena på all ny teknik eftersom han förvägrades sådant som barn. De hade inte ens tv. 

–Bara att betala räkningar har blivit helt olidligt, jag orkar inte logga in på Kivra, Klarna, mejlen och banken. I dag måste man vara ingenjör för att ­administrera ett liv. 

Andrev Walden är född 1976. När han var 45 började han inse att han också ska åldras som alla andra män. 

–Jag känner mig alienerad från världen och tycker att det var bättre förr, det trodde jag aldrig skulle hända mig. Jag avskyr den här tiden, det finns nästan ingenting i den nya livsstilen som jag tycker om. 

Just därför är Andrev Walden mer lockad än ­någonsin att få bli författare. 

–Det är ett sätt att stänga ute sig själv från ett samhälle man inte trivs i. 

Det måste vara svårt att regla dörren när alla drar i en. Jag såg Andrev på bokmässan i Göteborg. Där finns alltid många självlysande stjärnor, men runt honom och Jävla karlar var det fyra dagars mysigt buzz och brus. Andrev var omgiven av en svärm av folk av alla kön och åldrar. Signeringsköerna var oändliga och de blev inte kortare av att Andrev skriver autograf med den största omsorg, han ritar svampar och annat som får klockan att ticka. 

–Men ett par autografjägare blev besvikna när någon, medan jag stod där och skrev i deras block, berättade för dem att jag inte var Jens Lapidus. Det var bra för mig. ”Memento mori” är som bekant latin för ”Kom ihåg att du inte är Jens Lapidus.”

Andrev Walden är firad krönikör i Dagens Nyheter, men innan han hamnade där arbetade han på Aftonbladet som redigerare. Jag minns honom från tiden när Aftonbladet låg i Globen. Han satt ofta och glodde håglöst in i skärmen på en snurrande ”badboll” som slukade arbetstid. Lika ofta såg jag honom tvinna sitt hår, det var när han tänkte ut en smart rubrik eller rolig bildtext, han var mästerlig på det. 

Andrev tvinnar fortfarande strån ur den svarta, nu något gråsprängda, kalufsen, som jag gissar att han fått av sin pappa, föräldern som han länge trodde var indian. Jävla karlar handlar om hur Andrevs mamma gav honom sju ”pappor” på sju år – den ena efter den andra, men hans biologiska far var för honom helt okänd, en mytisk gåta att spinna fantasier och ­identitet kring. 

Jag är lika golvad som alla andra av den här ­uppväxtskildringen. Jävla karlar är en stilistisk och mognadsmässig triumf om ett barn som växer upp under omständigheter som man varken kan ana eller fantisera ihop. 

–Jag skrev på en annan bok, som jag tycker mycket om, men sedan hände det saker i min närhet som gjorde att jag började fundera mycket på döden. Då insåg jag att jag måste skriva den här berättelsen först. Jag måste skriva den bästa boken jag har i mig, för man vet aldrig när det är för sent. 

Det var nästan bättre än att få hångla.

I bokens början bor Andrev, hans syskon och mamma med ”Växtmagikern”, ett passivt aggressivt hippieflumhuvud som inte jobbar. Efter det hamnar de hos en förgrämd konstnär. En tredje är heroinist. Och så vidare. Alla ljuger. Alla står sig själv närmast. Alla utnyttjar, nöter ner och misshandlar på olika sätt Andrevs mamma. ”Jävla karlar”, säger hon, när hon tar ett bloss i köket hemma hos bästa kompisen Lilla molnet. Alla i boken har smeknamn, för att skydda dem från att kunna identifieras. 

Under det blytunga allvaret pulserar en ömsint humor, men inte ett gram anklagelse eller bitterhet. 

–I tonåren utvecklade jag ett sjukligt behov av att bli tyckt synd om, det var på gränsen till sexuellt. Jag utnyttjade det där när jag hamnade bredvid någon tjej på en efterfest och drog hela historien om de hemska papporna bara för att få vältra mig i hennes ömkan. Det var nästan bättre än att få hångla. Med tiden blev jag medveten om medlidandets kittling och äcklad av mig själv. Jag sa till min förläggare Jonas Axelsson, att jag absolut inte vill ge ut någon traumalitteratur, jag vill skriva en bra bok. 

Hur klarar ett barn av en sådan här uppväxt? 

–Jag började se ner på vuxna väldigt tidigt, jag tyckte synd om dem. När jag var 13, 14 år kände jag att jag hade besegrat dem. Jag betraktade dem som långa barn. En vän som är psykolog säger att det är vanligt att barn som vuxit upp i trassliga hem känner så, det är en försvarsmekanism. 

Pratade du aldrig med någon vuxen? 

–Det var nog vuxna som försökte, men det fanns inte i min begreppsvärld att man kunde prata med vuxna. Mamma var varm och oftast glad, men hon pratade inte så mycket. Hon undviker konflikter, hon begraver och går vidare. 

Jävla karlar är på många sätt en trösterik bok för alla som vet något om dysfunktionella familjer. Även om mamman i boken inte alltid når hela vägen fram, så gör hon så gott hon kan och berättarjaget känner det. Vi har så många idéer om hur familjer ska vara, men kärlek handlar inte om den sortens regelverk. 

Hur har barndomen påverkat dig som vuxen? 

–Mina tjejer har alltid kommit från trygga kärn-familjer. Man söker något där. Det är möjligt att också de söker någonting, ett projekt kanske, tills de märker hur jävla jobbigt det är att leva ihop med mig som är uppfostrad av vargar och inte har koll på någonting. Men min sambo har stått ut i 17 år, så någonting har jag väl. 

Självklart är frågan om resurser något som stökar runt i Andrev Waldens själsliv. I hans uppväxt levde de ur hand i mun. 

–Jag är duktig på att känna ekonomisk stress, trots att jag har pengar. 

Andrevs mamma hankade sig fram genom påhugg som städerska eller i korvmoj, jobb som de olika ”papporna” blev svartsjuka på. Då återstod handlån och pantbanken.

–Det här jävla pantandet av saker hela tiden, det är något bottenlöst, när man inte har pengar försvinner allt och då blir livet så jävla pisstråkigt. 

När Andrev säger ”pisstråkigt” skymtar hans östgötska igenom: ”pissterååååkit”. Boken utspelar sig i Norrköping med omnejd. Som barn kände han ”ett vildvuxet klasshat”. 

–Jag hatade alla klasser eftersom jag kände att vi inte tillhörde systemet, jag växte upp i en skrubb under klasstrappan. Jag hatade överklassen trots att jag aldrig sett den, det fanns ingen överklass i Norr­köping men jag trodde att barnen från Lindö var överklass. Och jag hatade medelklassen, för att de barnen var helt oförmögna att se sina egna privilegier, det var barn som fick sitt barnbidrag undansatt på ett konto för att ta körkort när de blev 18. 

När Andrev började plugga eftergymnasialt lärde han sig att det är skillnad på att vara pank och ”pank”. 

Går botten ur så är det lika skrämmande för alla. 

– Vissa kompisar sa att de inte hade en krona. Det betydde att de inte hade kontanter på fickan, men det skulle de ha om de sålde av fonderna. Pank i ordets yttersta bemärkelse är ett tillstånd utan hängslen. Det är där det blir obehagligt. 

Klasshatet har mildrats med insikten att de flesta ändå mår skit. 

– Man hånar medelklassen för deras ekonomiska stress på grund av inflationen, men deras ångest är lika verklig som andras. Man är nervös att botten ska gå ur, och vi lever ju i dag i ett samhälle som saknar de där skyddsnäten vi hade förr. Går botten ur så är det lika skrämmande för alla. 

Ett annat arv från uppväxten är behovet av ordning och reda. Det dysfunktionella livet i hippieerans efterskalv har skapat ett starkt behov av rutiner. 

– Jag och min sambo äter samma sak varje fredag sedan 17 år tillbaka: räkor, aioli, parmesanost och lite annat. När vänner föreslår att vi ska äta middag på en fredag säger vi nej, för vi har vår fredagsrutin. 

Då får Andrev ta en snus också. Och ett glas bourbon. 

En snus, ett glas … du låter lite väl sträng mot dig själv? 

– Rutiner förlänger livet. Det finns en läskig räkneövning: Hur många fotbolls-VM har du kvar av ditt liv? Jag har väl cirka trettio år kvar att leva delat på fyra, det är sju VM, det är hisnande, men en rutin varje vecka, en särskild stund, ja då har jag hundratals, tusentals särskilda stunder kvar. 

En bra roman är både exotisk och allmängiltig. Jävla karlar bjuder på miljöer och karaktärer som de flesta aldrig varit i närheten av, man får kika in i en familj som är djupt fascinerande. Men alla kan nog känna igen sig i barnets ambivalens inför vuxna som plötsligt dimper ner i ens liv, den förvirring som då uppstår och barnets förmåga till anpassning och ansträngningar att finna normalitet. 

Själv är Andrev pappa till Jack och Julian, jag har stött på dem i mina kvarter på östra Södermalm. 

– Mina föräldrar gjorde fler fel än jag gjorde, men jag gör fel som de inte gjorde. Jag är så överbeskyddande mot mina barn att jag har fördärvat dem. När jag var 12 år bröt vi oss ner i avloppsbrunnar under textilfabrikerna, vi klättrade på insidan av fabriksskorstenar. Jag vill inte ens se mina barn klättra i träd. Jag krånglar till deras liv. 

Den som läser Andrevs krönikor i DN vet att han tar sitt föräldraskap på djupaste allvar, men också vågar sätta ord på hur jobbigt det kan vara att ha ­barn. 

Hon är stolt men känner också skam.

När jag var kulturchef på Aftonbladet kom Andrev en dag över med små teckningar som han gjort med tillhörande vemodiga eller drastiska små vardags-betraktelser. De blev mycket uppskattade, jag minns särskilt en där han hade uppfunnit ett nytt ord: ”rävdiska”. Det är när man dröjer vid diskbaljan, man gör rent en tallrik två eller tre gånger, bara för att få vara lite i fred för den övriga familjen. Ordet flög in i “»”nysvensk ordlista”. 

– Ensamhet har aldrig skrämt mig. Behovet av ensamhet har alltid varit ett problem, jag blir tokig om jag inte får vara ifred ibland. Jag blir matt av sociala saker. 

Jag skulle vilja rota lite mer i Andrev Waldens mamma. Jag vill veta hur det är att leva med en förälder som gång på gång väljer män som behandlar henne illa, och vad det kan bero på, men jag vill inte utsätta vare sig Andrev eller hans mamma för det. All självbiografisk ­litteratur har gränser; mamman i boken är en romankaraktär och måste få vara det. Andrevs ”riktiga” mamma lever och följer med i sonens framgångar. 

Var det jobbigt att vända ut och in på dig själv i en sådan här skrivprocess? 

– Nej. Jag tror man kan bära trauman på olika sätt, jag tror det är genetiskt hur man lagrar trauman i kroppen. Jag har inte gått en minut i terapi, jag kän­ner inte att jag behöver det … Min sambo säger möjligen något annat, men jag har aldrig plågats av mina minnen, de är bara berättelser. Men jag kan ha dåligt samvete för vissa personer, mamma till ­exempel. Hon är stolt men känner också skam. 

Två månader innan boken kom ut började Andrev styrketräna, ifall att Växtmagikern, Mördaren eller någon annan av de gamla ”papporna” skulle dyka upp och attackera honom. 

– Jag fattar att det är obehagligt att bli karaktär i en bok. Jag hade en märkligt kluven förhoppning att boken skulle bli läst och populär men inte så populär att alla som är med i boken vet om att den finns. Jag ville att den skulle kila in sig i ett heligt mellanrum, det tåget gick ju snabbt märkte jag. 

Jävla karlar tar mina tankar bort till litteratur som jag älskar, så som de ryska folksagorna, och ”Slas” tecknade barnprogram från 70-talet: ett barn går in i farofylld skog med ett uppdrag eller för att leta rätt på något, och stöter på farliga figurer på vägen, men också hjälp. Andrev säger att han förstår vad jag menar. Han tycker själv om sagor och säger att Jävla karlar har just den klassiska sagans dramaturgi: en händelse skakar igång berättelsen – pojken förstår att han har en pappa som alla andra, och ger sig ut för att finna honom. 

– Jag rör mig genom en sorts skog och möter sju märkliga varelser som ska besegras på ett eller annat sätt på vägen. Och oskulden som ska räddas, ja det är väl jag! Därtill har min roman ett enkelt och sagolikt språk. 

Andrevs första kontakt med Erlend Loes litteratur var ett stort ögonblick. 

– Får man skriva så här naivt? Jag kände igen något av mig själv i honom. 

Jag säger att alla sagor har en sensmoral, men att jag inte är säker på att Jävla karlar har någon. I samma sekund kommer jag på att boken på många sätt är en berättelse om vänskap. Andrev hade Cyklopen, en kille i klassen som blev hans säkerhetsventil. Cyklopens pappa var lärare på samma Waldorfskola. 

– Det var först när jag skrev boken som jag förstod hur viktig Cyklopen har varit, att han är mitt livs bästa vän. 

Cyklopen och hans familj gav Andrev fickor av vila och trygghet. Andrev å sin sida gav Cyklopen sådant som han inte fick, till exempel återberättade Andrev förbjudna filmer. Cyklopen vet fortfarande i dag inte om han också sett filmerna eller om han bara hört Andrev berätta dem. När Andrev klev ut i ungdomen och förlorade oskulden, berättade han hur det var. Cyklopen upptäckte världen genom Andrev. 

– Jag träffade Cyklopen i höstas, under ett ­författarsamtal i Norrköping. Han kom med sina föräldrar och bröder, det var mäktigt. Jag hoppas att Cyklopen får en framträdande plats i filmen, jag måste välja en regissör som förstår hans betydelse. 

Naturligtvis ska Jävla karlar bli film. Augustpriset förvånade ingen. Inte heller de priser och diplom som alldeles säkert står på tur. 

Man kan känna sig rätt ensam i framgången, är det något som du har märkt av? 

–Jag är lite chockad över missunnsamheten i min egen bransch, trots att jag själv är ganska missunnsam … Jag åt lunch med Fredrik Backman, det första han tog upp var missunnsamheten som alltid ­kommer. Han sa: ”Du får komma ihåg att det inte handlar om dig.” 

Andrev Walden har kommit in på ett ämne som är lika mänskligt som tabu, och just därför är så ­befriande modigt att prata om. 

– Jag har förståelse för missunnsamheten. När boken kom, det var som att gå ut utan hud. Det är så jävla jobbigt att skriva en bok, det gör så jävla ont om någon hånar en på något sätt. Det lilla hån jag har fått utstå har lämnat ett oproportionerligt intryck. Majoriteten får ju aldrig riktigt betalt för våndan, ­plågan att ha släppt en bok. Det gör att jag verkligen kan sympatisera med oförmågan att gratulera den som faktiskt får betalt. 

Han säger att Augustpriset känns som en dröm, nästan som om han befinner sig i en psykos med ett stort flin på läpparna.

Jag ber om notan för Andrevs strömming och min lax. En mellanöl och en glutenfri flaska dito fick vi också i oss.

Vi säger hej då i hörnet Blekingegatan/Östgöta­gatan. Än en gång har jag blivit påmind om hur full av fördomar jag kan vara. Jag tror alltid att alla andra har haft ganska normala uppväxter, jämfört med min egen. 

Man vet ingenting om sina medmänniskor förrän de själva börjar berätta.

Publicerades i Vi läser #1 2024.

Läs mer:

Agneta Pleijel: ”Jag vill dö obitter, utan oavklarade räkningar”

Jonas Hassen Khemiri: En nobody i New York